Mannen mellan väggarna
En ensamstående mamma med tre flickor flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan i Stockholm (jag skulle också kunna tänka mig att bo så pass centralt i Stockholm....). Men det är något konstigt med huset. Folk känner sig övervakade, det försvinner saker och till slut försvinner en kvinna spårlöst från sin lägenhet, utan nycklar, mobil och handväska - för att 2 veckor senare hittas död i hemmet, mördad, men hur har mördaren kommit in i en låst lägenhet?
Mannen mellan väggarna av Emma Ångström (Piratförlaget, 2016) är ingen deckare, ingen thriller. Jag trodde det först och tyckte att boken var seg och att det inte hände någonting. När jag sedan insåg vad det var för typ av bok, kunde jag på ett helt annat sätt uppskatta den (därav det tidigare inlägget om Litterära fördomar.). Jag vet ärligt talat inte hur man ska kategorisera boken, kanske spökhistoria eller rysare?
Ångström har verkligen prickat rätt i personbeskrivningarna tycker jag. De olika individerna blir så levande och verkliga, så man tycker att man känner dom personligen. Språket är enkelt, men träffande. Själva storyn är också väldigt bra upplagd, bit för bit avslöjas sanningen.
Boken handlar om utanförskap, om att inte passa in, att se världen och tillvaron på ett annorlunda sätt, att inte bli förstådd. Varför har vårt samhälle så svårt att acceptera de som är annorlunda? Varför måste man vara på ett visst sätt? Varför får man inte vara som man är? Jag har själv Asperger och kan mycket väl relatera till vissa känslor och upplevelser. Å andra sidan, vad är egentligen normalt? Ångström har lyckas att utan klyschor beskriva någonting komplicerat.
Boken lägger skickligt ut sitt nät, tills man inser att man är fångad av berättelsen. Jag kan absolut tänka mig att läsa den igen. Och igen. Det tycker jag du också ska göra.