Att läsa

 
 
 
 
Jag läser nästan allt, men deckare - särskilt svenska deckarförfattare - är jag lite allergisk mot. Jag antar att de ger ingen näring åt min själ. Läser jag deckare, så läser jag helst P D James, Elisabeth George och Agatha Christie, men jag har läst alla deras böcker nu. 
 
Om en serietidning skulle ge min själ näring eller om 50 nyanser-serien skulle vara som balsam för mitt inre, så skulle jag läsa dessa. Men så är det inte. Dostojevskij ger inte min själ näring, inte P O Enqvist (förutom Batseba) eller Sara Lidman heller. 
 
Nej, det som ger min själ näring är sådana böcker som får mig att tänka, känna och uppleva på ett annorlunda sätt än tidigare, där personerna blir levande i ens inre och lever kvar långt efter det att man läst ut boken. Böcker som får en att vakna upp, tänka till, se saker i ett nytt ljus; böcker att helt förlora sig i, att längta till.
 
Exempel på sådana böcker är Anna Karenina, Vindens skugga, Öster om Eden, Vredens druvor, Pestens tid, Flickan från ingenstans, De tolv, för att nämna några.
 
Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är; nu inför det nya året, så läs sådana böcker som du tycker om, utan att snegla på nobelprisförfattare (fast Svetlana Aleksejovit kan du läsa för hon är faktiskt bra), prisvinnare, topplistor, kultursidorsnyheter etc. För man läser ju för sin egen skull, inte för att hänga med det senaste inom kulturdenatten, eller hur? Visst är det skillnad på författare och författare; Camilla Läckberg är liksom snabbmat - man äter för att bli mätt inte för att det är nyttigt; John Steinbeck är mer som en tre rätters middag som man avnjuter. Bägge behövs. Men mycket snabbmat är inte nyttigt. Balanserad kost är bäst.
 
Sen är det ju också så att man i olika perioder i livet vill läsa/kan inte annat än läsa en viss typ av böcker/författare. Ibland är man bara sugen på en viss maträtt och måste absolut ha just den. Ibland behöver man en viss typ av böcker, för att hantera livet; exempelvis så har Per Anders Fogelströms Stockholms-serie betytt mycket för mig. Böcker hjälper en helt enkelt att leva!
 
Böcker är glädje, njutning, näring, behov....

Guds barn

 
 
 
 
Ett Guds barn, en man inte olik er själv.” (McCarthy, Cormac. ”Guds barn.” Albert Bonniers Förlag, 2015). Så beskriver McCarthy huvudpersonen Lester. Den här boken har också filmatiserats, men jag tycker ni ska läsa boken först och se filmen sedan. 
 
Lester häktas felaktigt för en våldtäkt, men när han sedan släpps så börjar en nedåtgående spiral i ondskans djup. Vem är kapabel till ondska? Kan en vanlig människa begå onda handlingar och vad krävs i så fall? Guds barn är en knivskarp och koncentrerad berättelse om en depraverad och utstött människa som ställer frågan om varifrån ondskan kommer. Språket är som vanligt hos McCarthy knivskarpt och avskalat, träffande och sant. Själva storyn är faktiskt riktigt tankeväckande och påminner om de otal blöcker som skrevs om 2:a världskrigets fasor och om de människor som utförde dessa fasor. 
 
Boken är inte tjock, men tung ändå - dock inte tungläst. Vi är alla Guds barn, men är vi alla kapabla till ondska?

Liknande inlägg

En annorlunda läsupplevelse

 
 
 
 
Rätt så sällan stöter man på böcker som väder upp och ner på ens tillvaro. Mot Strömmen (Alastor Press,2013) av J.-K. Huysmans är en sådan bok. Huysman är en fransk 1800-talsförfattare och tillhör inte min vanliga läsekrets, men jag hade blivit nyfiken på honom via en annan bok jag läst - och Mot Strömmen knockande mig totalt!
 
Själva handlingen kan tyckas simpel; till ytan handlar det om en man, des Esseintes, som tar sin tillflykt i en eremitisk tillvaro därför att det moderna samhället och dess utsvävningar äcklar honom. I sitt hus på landet tar han sin tillflykt till litteratur, konst, läran om parfymeri, botanik, etc. Av förståeliga skäl fångades mitt intresse främst av kapitlen som handlade om litteratur och konst. Det var Huysmans språk som så totalt fångade mig och liksom i berusning kastade jag mig över kapitlen i snabb följd. Eller vad sägs om formuleringar som "I slutändan kunde han inte finna någon mental näring varken hos dessa författare eller hos dem som ännu utgör fröjden för lärda dilettanter: Sallustius, som visserligen inte var lika urblekt som de andra; Livius, tårdrypande och pompös; Seneca, bombastisk och glåmig; Suetonius, letargisk och larvliknande..." (s.55). Huysmans kallar Seneca glåmig och Livius för pompös! Kan man annat än älska Huysmans?
 
Huvudpersonen des Esseintes lever genom sina böcker, genom sina tavlor, genom sina botaniska och parfymiella experiment; han går helt in i tryckningen och bindningen av böcker, alltifrån papperskvalitet till typsnitt. Likaså förlorar han sig helt i inredningen av sitt hem. Verkligheten är för banal, för svår att handskas med för att des Esseintes ska kunna finna ro där. Frågan är bara om han kan finna ro i ensamheten, i det artificiella?
 
Det fascinerande med Huysmans är hans encyklopediska kunskaper, vilket jag helt enkelt älskar, eftersom jag själv är nyfiken på och vill veta "allt". Jag kan bara dra mig till minnes två andra författare som har knockat mig med sitt språk; John Steinbeck och - Carlos Ruiz Zafón (något otippad måhända). Det går inte att jämföra dessa tre, de vore som att jämföra en banan, ett äpple och ett päron, men ska man ändå säga något så är det att Steinbeck är en mer helgjuten författare; språk, miljöbeskrivningar (hans miljöbeskrivningar i Öster om Eden är poetiska!) och hans lodande i det mänskliga psykets djup. Huysmans styrka är hans språk och hans encyklopediska kunskaper. Med detta sagt, så tycker jag absolut att du ska läsa Mot strömmen, om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga!
 
Till top