Indien längtar och ropar

 
 
 
 
 
Jag vet vad jag skrev i mitt senaste inlägg, men jag måste skriva av mig det här. Ja, jag mår illa så att jag tror jag ska kräkas (jag har en hink bredvid mig utifall att...), men det här är viktigt. 
 
Snacka om litteraturens kraft.....tänk att en bok kan öppna ens ögon på det här sättet!
 
Jag har just läst ut Henrik Chetan Aspengrens bok En dag i Delhi.  ( läs mitt tidigare inlägg om boken här  http://bokfjanten.blogg.se/2016/july/viljan-att-sla-rot.html ) Ramberättelsen är hans vandring under en dag i Delhi och utifrån den så spinner han sin väv. Utgångspunkten är hans adoption från Indien till Sverige. Det blev en chock för honom att inse att andra inte såg honom som svensk, när han själv inte kunde vara något annat. Aspengrens relation till sitt födelseland var obefintlig, men började så sakteliga ändras efter ett besök i Indien med familjen, när han var 16 år. Mer och mer började han bejaka sitt ursprung. Numer är Henrik Chetan Aspengren en etablerad historieforskare, med fokus på - Indien. I En dag i Delhi så tar han upp alltfifrån hur kartor över Indien kom till, till Indira Gandhis maktmissbruk. Aspengren tecknar en skiss av Indien. Dessutom fick han mig att börja tänka på mina rötter.
 
Mitt indiska namn Aradhana, som jag nu bytt till (inte officiellt än men det blir),är en hälsning från de omständigheter som ledde till att jag hamnade på barnhem och så småningom blev adopterad till Sverige. Mina biologiska föräldrar hade, av för mig okänd anledning, inte möjlighet att uppfostra mig och hoppades kanske att jag skulle få det bättre. Tyvärr blev det ju inte riktigt så.
 
Min traumatiska barndom som ledde till att jag fick PTSD, plus det faktum att jag har Aspeger (vilket jag fick veta först i år) har lett till att jag hela mitt liv försökt att passa in, vara "normal", just för att mitt liv och min familjesituation inte var det. Jag trodde kanske att om jag försökte riktigt mycket, så skulle allt vara "normalt" och därmed bra. Av ren överlevnadsinstinkt så förnekade/förminskade jag mitt indiska ursprung. Ända tills nu. Jag har insett att jag inte är onormal, men däremot ovanlig och att det är helt okej att vara det. Jag är ärrad på så många sätt, jag en funktionsnedsättning, jag är svenskindier - men jag är faktiskt älskad och accepterad av människor. Jag är Dhana Deshnoor.
 
Indien har väntat på mig, längtat efter mig. Ropat efter mig, men jag har inte hört ropen. Tills nu, delvis tack vare en bok. 

En kort uppehåll

 
 
 
Illamående, yrslig, värk i magen. Inte roligt, men det kommer en gång varje månad, så då fattar ni säkert vad jag menar. Jag klagar inte, konstaterar bara fakta. Har legat i soffan och sett film och det blev jag helt slut av, samt illamående så jag tror jag ska kräkas. Ska gå och lägga mig och vila. Det blir inget bloggande under några dagar, men jag ska försöka läsa lite i alla fall.
 
Men jag hoppas att ni fortsätter att läsa min och andras bokbloggar, samt en massa böcker - och njuta av sommaren! 
 
 

Liknande inlägg

Till top