Odödlighetens elixir
Jag väljer inte böcker - som ni säkert vet vid det här laget - utifrån vad alla andra tycker och tänker, inte nödväntigtvis vad som toppar listorna och skrivs om på tidningarnas kultursidor. Jag vill inte läsa mainstream utan gå utanför boxen s a s. Med det inte sagt att all mainstreamlitteratur är dåligt. Ett mycket talande exempel på det är Game of Thrones-serien, som jag länge inte alls ville läsa, men när jag av en slump kom över första boken på en "sälja-slut-på-reaböckerna-kampanj" för några år sedan - jag tänkte att även om boken inte är bra så gör det ingenting, då den kostar bara 20 kronor - föll jag pladask!
Fördelen med att gå utanför mainstream är att man hittar pärlor på de mest oväntade ställen, som till exempel Odödlighetens elixir (Tenenbaum, 2014) av Gabi Gleichmann. Gleichmann är inte helt obekant för mig, eftersom han verkar som skribent och litteraturkritiker, men detta är hans första roman - och vilken debut!
Man får följa familjen Spinoza under ca 900 år. Som judar är de ett tillåtet villebråd och man får följa deras kamp mot ett samhälle som vill förgöra dom. Familjen Spinoza bär dock på en hemlighet, som vandrar vidare från far till äldsta sonen. Det är vetskapen om hur man kan tilverka en dryck som gör en odödlig. Denna vetskap är förbjuden att srpidas och hemligheten måste bevakas noga. Den samlade visdomen om livet och tillvaron, samt om detta odödlighetens elixir, finns nedskrivet i en bok av en av Spinozas alla lärda män genom århundradena, närmare bestämt Benjamin Spinoza. Men ibland hinner tiden ikapp Spinozas och andra vill lägga händerna på den stora hemligheten.
Gleichmann har ett eget särpräglat språk, som på ytan kan tyckas enkel, men bär på dolda djup. Hans berättarkonst är experimentell och storyn upplagd på ett okonventionellt sätt. Gleichmann väver på ett naturligt sätt in historiska personer och skeenden i sin berättelse, vilket är ett litterärt grepp som ger boken en känsla av autencitet. Odödlighetens elixir är en tjock bok, närmare 600 sidor, men det märker man inte när man läser. Så då vet ni varför jag inte skrivit något nu på några dagar; jag har varit full upptagen med att läsa!