bokfjanten.blogg.se

Dagens Nyheters Lars Linder skrev att inledningskapitlen i nya boken hör till de bästa och mest levande han läst av dig och Svenska Dagbladet menade att du hade "ett överraskande ömsint handlag". Numera får du ju fina recensioner!

– Nja, Linder tyckte även att det var för mycket idrottande i boken och det är en typisk kommentar från någon som blev vald sist på gympan. Jag börjar bli väldigt trött på de här männen som tycker. Det är så enfaldigt och föraktfullt på kultursidorna.

– Jag skulle snarare säga att "Äkta amerikanska jeans" är min näst mest kritiserade bok av alla mina 47 böcker här i Sverige och det bådar gott för det är bara "Ondskan" som fått sämre kritik och den fick jag pris för i Frankrike.

Hur rankar du själv denna den sjätte delen i romanserien "Det stora århundradet"?

– Jag har svårt att bedöma det, för förutsättningarna är annorlunda när jag skildrar ett decennium ur ett barns och senare en tonårings perspektiv. Den förra boken ("Blå stjärnan", reds anm) var ideologiskt roligare att skriva för den utvecklade sig till en feministisk kampskrift. Det ingick inte i min ursprungliga plan.

Jag går sällan tillbaka till de vägar jag redan traskat. Det här är första gången som jag skriver i jag-form och jag hade goda skäl till det.

Du har sagt att du i varje bok lägger in en sak som inte stämmer, exempelvis att du byter ut kompositörer. I "Äkta amerikanska jeans" har du en halvbror i stället för en halvsyster, men jag kan inte hitta några andra medvetna "fel". Berätta!

– Haha, det avslöjar jag inte. För att klura ut vad det rör sig om måste man vara rätt bra på att segla.

Du återkommer nu till delvis samma teman som i "Ondskan" och publicerade 2003 "På jakt efter historien" där flera berättelser sex år senare återkom i din "Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv". Är du på väg att bli som Nobelpristagaren Patrick Modiano som sägs skriva om samma bok varje gång...?

– Nja, jag berättar för all del historierna på lite olika sätt. I "Äkta amerikanska jeans" upprepar jag inte den typ av internatskoleskildring som jag hade i "Ondskan" utan låter Eric köra en mer anpasslig stil.

– Jag går sällan tillbaka till de vägar jag redan traskat. Det här är första gången som jag skriver i jag-form och jag hade goda skäl till det. Genom att skildra 1950-talet genom ett barns ögon slapp jag landa i att det blev ett helt föredrag om exempelvis Kalla kriget. Det räckte att jag nämnde de stora politiska händelserna i förbifarten.

Du skriver om hur din mormor inte blev arg då du slog två tolvåringar blodiga, men att hon ville lära dig att hålla inne med din ilska. Vad tänker du om att hon sade att hon förstod att din styvfar misshandlade dig, men att det inte fick komma ut?

– Barnaga var vid den här tiden tillåtet, om än inte med klädborste, skohorn och hundpiska och i den omfattning som jag råkade ut för detta. Hennes uttalande var ett typiskt utslag av "keep your upper lip stiff". Det var en självklar del av livet. Jag minns att jag blev förvånad då det gick upp för mig att mina kamrater inte fick stryk hemma varje dag.

Hade det gjort någon skillnad för dig som barn om du fått ett annat bemötande än detta med att man såg och uppmanade dig att härda ut?

– Nej, enda möjligheten var att växa upp till jag en vacker dag kunde... (Jan knyter näven, reds anm).

* Men din uppgörelse med din styvfar finns inte med i "Äkta amerikanska jeans"?

– Nej, jag ville inte trassla med det där som redan är berättat. Den här gången fick Erics mamma skilja sig tidigare i berättelsen.

Folk i allmänhet har inte förstått vad det innebär att vara överklass.

Vad har din biologiske far Charles Guillou sagt om hur du hade det som barn?

– Vad ska han säga? Han har läst "Ondskan", så han vet hur det var. När han fick veta var det för sent att göra något åt saken.

– Vad jag skulle ha gjort om mina egna barn råkat ut för en sådan styvfar? Jag vill inte ens tänka på vad jag hade gjort då...

Du skriver om "finhetsfnatt". Utveckla!

– Folk i allmänhet har inte förstått vad det innebär att vara överklass. Pengar är inte så avgörande, det är snarare ett mentalt än ett ekonomiskt tillstånd. Det finns en föreställning om att man är förmer än andra, men det talar man inte om, det är en hemlig understanding. Har du tänkt på att överklassen själv aldrig tar det ordet i sin mun?

Eric får vid ett besök på skolexpeditionen reda på att han har en annan far än den han vuxit upp med. Hur gick det till för dig?

– Precis så. Det stod i skolkatalogen att jag "kallades" Hansén. Vad betydde det att jag "kallades" för det efternamnet, undrade jag? Via pastorsexpeditionen fick jag till slut fram svaret. Vive la France! Jag hade skämts över tanken på släktskap med styvfadern och gladdes åt beskedet att han inte var min biologiske far.

Men det dröjde innan du fick träffa din riktige pappa?

– Ja, släkten avpolletterade Charles Guillou och gav honom en stor summa pengar mot löfte att han höll sig borta. Då jag fick veta om att han existerade sade min mytoman till mormor att Charles var fransk diplomat stationerad i Nya Zeeland. Det var i själva verket min farfar som haft det uppdraget, min far bodde i Helsingfors.

Hur gick det till när du återknöt kontakten?

– Först 1977 ringde jag honom. Jag var utsänd för att göra reportage för FiB Aktuellt om den finska självcensuren. De finlandssvenska kollegerna drack rätt hårt och klockan tre på natten var det någon på presskrogen som reagerade på mitt efternamn Guillou och sade att det fanns en sportjournalist med det namnet i staden. Vi hittade Charles Guillou i telefonkatalogen, men jag avhöll mig från att ringa på natten. Morgonen därpå kontaktade jag honom och vi sågs. Sedan dess har jag träffat honom och mina halvbröder i Finland en gång om året. Ann-Marie och jag var där senast i fjol och umgicks med dem.

Erics mamma skildras rätt kärleksfullt i boken, vilket förvånar mig med tanke på att du och din mamma inte hade kontakt de sista åren i hennes liv?

– Jag har valt "her finest hours" (hennes finaste timmar/stunder, reds anm). Vi blev verkligen ovänner mot slutet av hennes liv. Hon kunde inte förhålla sig till att jag blev klassförrädare.

Mamman i boken pratar med romanjaget om blommor och bin, vilket det inte var så vanligt att föräldrar gjorde på 1950-talet...?

– Vi som växte upp då var totalt okunniga om allt som hade med sex att göra. Trettonåriga pojkar rådde mig som tolvåring att flickorna framför allt gillade att man var hårdhänt. Det här är en tidsmarkör som är viktig, hur uselt sexlivet var i begynnelsen när allt väsentligt förmedlades på det viset. Det fanns inget internet att rådfråga, men jag kunde faktiskt fråga mamma hur man visste om en tjej ville ha sex och mamma sade att jag skulle vara mjuk i händerna när jag tog i min flickvän.

– Att skriva om vackert och häftigt sex är hur svårt som helst. Om man i stället skildrar misslyckat - eller möjligtvis exotiskt - sex kommer man undan. Annars blir det lätt för pornografiskt.

Man tvingas att stå på Historiska museets bakgård när alla andra parkeringsplatser på Östermalm är upptagna.

Ja, det är inte precis något skrävlande i de första famlande försöken till närhet i "Äkta amerikanska jeans". Du blev inte generad över att beskriva hur det gick till när du för första gången var med en kvinna?

– Det känns mest rörande när jag tänker tillbaka på det. Vid det laget hade jag hunnit ändra tillvägagångssätt jämfört med det första tillfället då ingenting ville sig (i och med att tjejen blev generad för att hon var för våt och tvättade sig torr, reds anm) och försöket var över på mindre än en minut.

Du har när jag har intervjuat dig tidigare berättat att du grät när du skrev om hur femårige Arn tvingades lämna sitt hem. Grät du vid skrivmaskinen när du skrev "Äkta amerikanska jeans"?

– Det skulle möjligtvis ha varit när jag beskrev bilen och den första ostmackan i Frankrike. Det var som att komma till en annan värld.

Du är den journalist som tjänade mest på dina författarbolag i fjol, enligt en sammanställning gjord av nyhetsbyrån Sirén. Du har klagat på att det börjar bli allt svårare att betala en anständig skatt. Hur gör du nu?

– Nu är författarskatten nere på 90 procent. På Astrid Lindgrens tid var den uppe i 102 procent, för dåvarande finansministern påtalade att författare är företagare. Jag behöver inte så mycket pengar, men gör en mix av att ta ut lön och aktieutdelning. Om en känd författare har väldigt låg inkomst av tjänst ska man bli misstänksam, för då försöker denne reducera sin skatt rejält.

En kollega till mig noterade i helgen att din Lexus stod parkerad med tre böteslappar på rutan?

– Man tvingas att stå på Historiska museets bakgård när alla andra parkeringsplatser på Östermalm är upptagna. Och där är det ett privat parkeringsbolag som får bötespengarna, vilket stör mig. Går pengarna till Stockholms stad har jag inga problem med att betala böter, det ser jag som en extra skatt. Precis som skola, vård och omsorg bör vara offentlig tycker jag att parkeringsövervakningen också ska skötas av det allmänna.

Fokus presenterade på torsdagen sin lista över de mäktigaste personerna i kultur-Sverige. Du fanns inte med där i år heller. Vad säger du om det?

– Fokus lista verkar vara ett uttryck för Stockholmsliberalernas föreställning om makt som jag nog inte delar.

Andra halvan av året är jag ute och pratar om mina böcker, hinner inte träna och jag äter och dricker för mycket.

Jag har hört alla avsnitten av podden "Guillou & Holt", där du och Norges tidigare justitieminister Anne Holt som numera är din författarkollega bland annat har diskuterat slöj- och tiggeriförbud. Vad har du fått för reaktioner?

– Jag vet inte, för sådana kommer framför allt i nätsammanhang och jag finns inte på Twitter och sådana ställen. Anne har dock fått en hel del reaktioner, säger hon. Vi spelar in flera avsnitt här på mässan och ska bland annat prata om yttrandefriheten just på Bokmässan, apropå diskussionerna om huruvida "Nya Tider" skulle få ställa ut.

Din livsstil skiljer sig väldigt mycket åt beroende på om det är den första halvan av året eller den senare. Berätta!

– Fram till i juni kör jag 45 minuter om dagen på min crosstrainer och styrketränar för ryggens skull. För två böcker sedan var det en hård kamp mellan ryggen och skrivandet. Jag har skrivit sönder ryggen och alternerar mellan tre olika stolar för att byta sittställning. Naprapat går jag inte till för jag tror inte att det hjälper och en massös skulle det inte passa sig av sociala skäl att jag hade, haha. Den delen av året skriver jag disciplinerat och äter inte så mycket.

– Andra halvan av året är jag ute och pratar om mina böcker, hinner inte träna och jag äter och dricker för mycket. Då går jag upp tio kilo. Sedan börjar det om igen i januari.

Nyligen intervjuade jag Marianne Rundström som skrivit boken "Passé" om åldersdiskriminering. Har du känt av det?

– Det är ganska subtilt, men jag märker att jag nog anses mer och mer irrelevant i vissa sammanhang. Det är mest sverigedemokrater som i klartext skriver i mejl att jag är för gammal för att tas på allvar, de flesta säger inte så rakt ut.

Karin Sörbring 

http://www.expressen.se/nyheter/jag-kunde-faktiskt-fraga-mamma-hur-man-visste-om-en-tjej-ville-ha-sex/